linnisthin

jag är inte som dem och har varit/borde vara stolt över det men samtidigt nu känner jag sån ångest. varför kan jag inte vara som dem...? allt vore så mkt enklare.
jag känner mig bara låg och som ett svart får blabla osv.
och samtidigt som jag ska vara mig själv ska jag kompromissa med Henne som ses naturligt att jag ska kunna öppna mig inför och blahablaha. Men det kan jag inte. Inte längre. Jag hatar dej för i helvete! Leave me alone.
Du förstår ingenting, bara tror att du gör. Vi är inte lika för fem öre. Bara du som intalar dig det. Det är alltid på dina vilkor.
Jag bir galen av dina skvaller om denochdenochden, jag bryr mig inte!? Syns inte det?
Men om jag inte håller god min så vettefan. Vad är jag rädd för? Ska alltid vika ner mig och anpassa mig.
Jag orkar inte spea längre. Som att jag bryr mig.
Såklart jag inte vill såra men du har så många andra. Så många poolare. Så många fester du går på. Så mycket på g hela tiden. Hinner du andas? Hinner du höra vad jag säger? Hinner du?
Om du verkligen brydde dig .. skulle du inte ta dig tid att reda ut mellanrummet mellan oss?
Det har föflutit så mkt tid med oss borta från varann. Och jag trivdes så mkt bättre då.


It's just the truth, and the truth sometimes hurt.

Nu när du flyttat hem igen .. jag vet inte .. känns som du kväver mig ibland.
Du är så energisk. Jag har dåligt samvete över att jag inte kommer överns med dig. Borde jag ha det?

Jag = ångest ikväll.